[0:01]När föddes egentligen kemin? När tog kemins historia sin början? Ja, på ett sätt skulle man kunna säga att den börjar i samma ögonblick som de allra första atomerna bildas efter Big Bang. Eller när de allra första väteatomerna gick samman till vätmolekyler? Eller så skulle man kanske kunna säga ur ett mänskligt perspektiv så börjar kemins historia så fort människor lär sig att göra upp eld. Förbränningar är ju en slags kemiska reaktioner. Eller så skulle man kanske kunna säga att kemins historia börjar någonstans vid bronsåldern. Bronsåldern, den säger vi var ungefär mellan 1800 och 500 år före Kristus. Brons är en legering, en sammansmältning av koppar och tenn. Det som är fint med brons är att den har lägre smältpunkt än koppar men är ändå hårdare. Därför blev brons mer lämpligt än koppar för att göra vapen med mera. Och som du ser här på den här vackra danska bronsluren så håller det rätt så bra också. Bronsåldern efterföljdes av järnåldern ungefär 500 före Kristus till 1000 efter Kristus. Järnåldern tog slut vid lite olika tidpunkter på olika ställen i världen men i Sverige brukar man säga att den tog slut i och med att vikingatiden tog sin början, alltså cirka år 1000. Det som i alla fall gjorde att man kunde gå över till att göra föremål av järn istället för brons, det var bland annat att man hittade sådana här bitar av myrmalm. Myrmalmen den består av en slags järnoxid och när man bränner den tillsammans med till exempel träkol så sker det en kemisk reaktion mellan kolet i träet och syret i järnoxiden. Kolet och syret förenar sig och bildar koldioxid och kvar blir bara det rena järnet. Beroende sen på hur man bearbetade, alltså smidde järnet, så fick man en järn med olika halter kol och därmed lite olika kvalitet också som man kunnat använda till att göra spikar och plogar med och ja, svärd med för den delen. Så ur den synvinkeln användes kemin på ett väldigt praktiskt sätt. Men kemin handlar om materian och hur den förändras och det kan man också fundera på ur ett mer teoretiskt perspektiv. En av de allra första som gjorde detta var en grekisk filosof som hette Thales. Han levde ungefär 625 till 545 före Kristus och kom från Miletos i nuvarande Turkiet. Thales betraktas ibland som filosofins fader och en av anledningarna till det är att han funderade på vad världen verkligen är uppbyggd av. Han noterade att vatten kan omvandlas på olika sätt, som du redan vet. Det kan gå från is till flytande och förångas till vattenångar och tillbaka igen. Därför drog han slutsatsen att vatten är ett urämne eller arke som han kallade det. Och att på något sätt skulle allt vara uppbyggt av vatten i olika former. Det här är ju inte korrekt och kanske hade Thales själv insett det också om man hade gjort några experiment. Men nästan ingen av de klassiska filosoferna gjorde några experiment. Istället hyllade de tanken. Ordet filosof betyder just person som älskar tankar. Fysiskt arbete var bara sånt som man hade slavar till, så experiment var inget som en högt ansedd filosof befattade sig med. Och när man inte undersökte om det man tänkte faktiskt var rätt, så blev det ofta fel. Ett undantag från detta var dock filosofen Empedokles. Det florerade en massa myter om honom, till exempel att han kunde tala med djur. Det sägs också att han påstod att han var gudomlig och för att bevisa det skulle han hoppa ner i flytande lava och sen hoppa upp igen. Det kan du förstå hur det gick. Han hoppade ner men hoppade aldrig upp igen tyvärr. Nåväl, Empedokles levde mellan 490 och 434 före Kristus och han visade experimentellt att luft inte är tomrum, utan att det faktiskt är en slags materia. Du kan testa dig själv och du har säkert redan gjort det om du någon gång har druckit saft med sugrör. Pröva att sätta ner sugröret i saften. Sätt sen ett finger för toppen och dra upp sugröret. Saften följer med sugröret och rinner inte ut igen förrän du släpper fingret. På samma sätt kan du sätta fingret för toppen på sugröret och sen sätta ner det i saften. Det rinner inte in saft i sugröret förrän du släpper fingret igen. Detta beror på att luften tar plats och hindrar saften från att rinna in i sugröret. Slutsatsen som Empedokles drog var att luften måste vara en form av materia. Detta utvecklade han sen till en teori, nämligen att allting är uppbyggt av jord, luft, eld och vatten. Det här var ju inte heller riktigt rätt tänkt, men ändå kom den där föreställningen om att allt är uppbyggt av de fyra elementen bestå sig i 2000 år. Innan jag förklarar varför det blev så, ska jag prata om ytterligare en grekisk filosof, en som hette Demokritos. Man brukar nämligen tillskriva honom den allra första atomteorin. Demokritos var ungefär samtida med Empedokles och levde 460 till 370 före Kristus. Han kom med den då mycket märkliga teorin att det kanske finns någon odelbar minsta partikel. Han tänkte sig så här att om man delar på ett äpple så kan man först dela det i två delar, sen i fyra och sen i åtta och sen till slut har man kommit till någon del som är så liten att den inte går att dela mer. Det skulle i så fall vara en atom. Det här blev alltså den första atomteorin för "atomos" på grekiska betyder just odelbar. Men naturligtvis fick inte Demokritos stå oemotsagd. Ett utav de vanligaste argumenten mot honom var att om allting är uppbyggt utav typ då små kulor, hur kan saker och ting sväva då? Hur kan vi ha luft? Borde inte luften liksom bara sjunka till marken som sand i så fall? Två mycket betydande klassiska filosofer var Platon och hans elev Aristoteles. Du kan se dem i mitten på den här fresken av Rafael, skolan i Athen. Platon och Aristoteles var oerhört inflytelserika och om de sa att någonting var på ett visst sätt så betraktades det som en absolut sanning. Och de båda hade idéer och skrev om både fysik, kemi och biologi, men det allra mesta var helt och hållet fria fantasier och hade ingenting med verkligheten att göra. För det var ju precis som jag sa att filosoferna gjorde inga experiment, det vill säga de testade aldrig om deras idéer stämde överens med verkligheten. Men i alla fall, både Platon och Aristoteles tyckte att det verkade rimligt att världen var uppbyggt av jord, luft, eld och vatten, så det var vad man trodde i närmare 2000 år. När medeltiden, alkemins tid, inträdde i Europa fanns det till och med de som menade att man absolut inte skulle försöka föra kunskapen framåt utan bara bevara den kunskap som redan fanns. Därför ägnade sig europeiska munkar åt att så att säga ge vetenskapen konstgjord andning genom att mödosamt kopiera alla de klassiska skrifterna. Istället frodades vetenskapen i den arabiska delen av världen och för oss kemister är framförallt en man som kallas för Geber intressant. Med ursäkt för mitt uttal, hela hans namn var Abu Musa Jabir ibn Hayyan, men i västvärlden är han alltså mest känd som Geber. Det kemisten Geber framförallt är känd för är att han utvecklade många av de metoder och apparater som fortfarande används av dagens kemister. Här kan vi se några olika apparater för destillering och upphettning som han använder. Det Geber ägnade sig åt kallades för alkemi och i den var gränsen mellan det vetenskapliga och det mystiskt magiska inte alltid så klar. Men även om alkemisterna ibland betraktade sig som magiker, så bidrog de alltså med att utveckla de kemiska metoderna. Den allra sista alkemisten säger man ibland var en tysk som heter Hennig Brand. Ja, jag skriver, borde i alla fall ha varit det, för drömmen om att kunna tillverka guld lever fortfarande kvar hos en del mystiker. Ja, det var det som alkemisten typiskt var ute efter, och Hennig Brand också, nämligen att tillverka guld eller "de vises sten", en magisk sten som sades kunna omvandla bly till guld och ibland till och med ge evigt liv. I ett av sina experiment, år 1669, så upptäckte Hennig Brand grundämnet fosfor. Urin är ju gult, så han tänkte nog att det kanske kunde ha med guld att göra. Därför koncentrerade han flera liter urin genom att koka det och destillerade sen av det. Då fick han ett ämne som på ett nästan magiskt vis lyste av sig själv. Hennig Brand kallade det för fosforus efter ett grekiskt ord som betyder ljusbärare. Om Hennig Brand var den sista alkemisten så var Robert Boyle den första kemisten. År 1661, alltså åtta år innan Hennig Brand upptäckte fosfor, så gav han ut en bok som hette The Sceptical Chemist. Som du ser gjorde han sig kvitt med "al" i alkemi och därmed med den magiska mystiska biten. Kemi, menade Boyle, måste istället bygga på experiment. Och vad var det då för experiment som Boyle hade gjort? Ja, för det första var Boyle faktiskt den första som beskrev skillnaden mellan blandningar och rena ämnen och kemiska föreningar. Han gjorde också experiment med gaser bland annat med den här vakuumpumpen som du ser en bild av till höger. Han upptäckte att ljud måste ha ett medium för att kunna fortplantas och drog då slutsatsen att materia, till exempel luft, måste vara uppbyggd av små partiklar som knuffar på varandra när ljudet fortplantas. Upptäckten av syre är en annan viktig milstolpe i kemins historia. Syre upptäcktes faktiskt först av en svensk kemist, Carl Wilhelm Scheele som apotekare i Köping. Han upptäckte det omkring år 1771, men han var lite långsam med att publicera sin upptäckt. Istället var det en engelsman, Joseph Priestley som publicerade sin upptäckt av syre år 1775 vilket är det som räknas.
[11:20]Så i hela världen brukar Priestley betraktas som syrets upptäckare, utom i Sverige där vi ändå vill framhålla Scheele insatser. Nåväl, även om Priestley fått äran av att vara syrets upptäckare så var det inte han som gav namn åt det. Det gjorde istället den tidens allra främsta kemist, fransmannen Antoine Lavoisier. Priestley, som var en enkel man, visade nämligen upp sin nyupptäckta brännbara luft som han kallade den och Adelsmannen Lavoisier insåg snart syrets betydelse. Lavoisier gav namnet oxygen åt syret. Det betyder syraskapare och det är för att många oxider smakar surt. Och det är faktiskt därför också som syre heter syre på svenska. Med hjälp av bland annat syrets upptäckt kunde Lavoisier också lösa förbränningens gåta. Tidigare så tänkte man sig att vid förbränningar avgavs ett ämne som kallas för flogiston. Tack vare syrets upptäckt kunde Lavoisier istället visa att vid förbränningar förenade sig bränslet med syret. Det gjorde han bland annat med hjälp av den här apparaten med gigantiska linser som man använder till att fokusera solljus på en diamant med så att den förbrändes. Jo, en diamant. Om man är riktigt, riktigt snorig så kan man bränna upp diamanter bara för att förklara hur förbränningar sker. Och snorig, det var precis vad Lavoisier var. Något som gjorde honom så hatad att han blev avrättad under franska revolutionen i slutet på 1700-talet. En sista smitt ska vi hinna med här också svensken Jöns Jacob Berzelius. Han levde 1779 till 1848 och gjorde enorma insatser på kemiområdet. Till exempel myntade han begreppet katalys, nämligen hur man kan öka en reaktionshastighet. Men han ersatte också alla de gamla mystiska tecknen för de olika grundämnena med de bokstäver som vi använder idag. Till exempel H för väte, C för kol, N för kväve och så vidare. Berzelius skrev också en lärobok i kemi, en bok som blev den tidens definitiva kemibok och en bok som han absolut var tvungen att läsa för att bli en bra kemist. På det sättet kan man säga att Berzelius är den allra mest betydande kemisten någonsin. Eller i alla fall den mest betydande svenska kemisten någonsin.
